Var sann mot dig själv
Att vara ärlig är något fint och något vi uppskattar hos andra. Handen på hjärtat, är du alltid ärlig mot dig själv? Vet du om att dina lögner kan sätta sig som begränsningar i din kropp? Inte… då vill jag att du läser min story.
Det handlar inte om någon dödlig sjukdom eller om något som på något sätt är livshotande (vilket såklart hade varit en fantastisk mycket bättre story… men jag är en vanlig människa med små problem), men det skapade begränsningar i mitt liv och hade jag fortsatt att ljuga för mig själv kanske fler saker ploppat upp.
Jag har så länge jag kan minnas behövt ta ett djupt andetag någon gång då och då. Många har uppfattat det som suckar, men jag har stora lungor och jag behöver fylla dem ibland fullt ut. Låter kanske lite konstigt att jag inte vill fylla lungorna fullt ut alltid, varje andetag, göra jag det så blir jag yr och får för mycket syre. Jag har aldrig pratat med någon om det här, kanske alla har det så. Det jag upplevt är att folk tror jag suckar och tycker något är jobbigt, så är det inte alls. Bara ett helt vanligt djupt andetag.
Jag har också haft under så många år att jag inte vet när det började ett lock för. Lock som begränsar mig från att ta ett djupt andetag när jag vill. Kanske kan man kalla det en kramp fast det inte är något som gör ont, bara något som gör att jag inte kan andas fullt ut. Det är som att något hämmat mig. I början fick jag nästan panik, hade svårt att hantera begränsningen, men med åren lugnade det sig och jag upplevde det alltid jobbigt men visste att ” krampen” skulle släppa och jag kunde andas djupt igen. Livet flöt på och det har inte upptagit så stor del av mitt liv förrän nu.
För snart tre år sedan flyttade jag från mitt ”gamla liv” och startade ett nytt 22 mil bort. Skåneland, here I come! Jag var redo för en förändring, för ett äventyr. Hus och jobb löste sig snabbt och äventyret kunde börja. På kvällen tog jag en promenad med hunden Wille. Det öppna landskapet bredde ut sig och jag tog ett djupt andetag. Det var ju inte varje gång jag fick min begränsning så jag tänkte inte på det så mycket, utan njöt av luften, känslan att vara där just då. Livet var underbart.
Så gick det en vecka och jag hade inte haft kramp enda gång. Nu började jag notera det mer och mer och njöt av att de höll sig borta. I samma veva provade jag att äta en hel morot. Bet försiktigt i den. Under säkert 10 år hade jag fått hicka varje gång jag åt hel eller grovriven morot (finriven gick alltid bra). Jag älskar morot och det är ju ett så bra komplement som mellanmål, så det hade funnits en liten sorg i mig att inte kunna äta det. Kanske tänker du att lite hicka inte är så farligt och det är det ju såklart inte. Den här kvinnan hickar inte så där fint och lite gulligt. Nej, den här kvinnan hickar med hela magen, bröstkorgen och trots att munnen hålls igen så tränger ljudet ut genom varje por och säkert även genom öron och näsa. Ingen och jag menar ingen går obemärkt förbi när jag hickar. Det gör dessutom ont efter en stund, så morot har jag undvikit att äta rå. Nu, nu kan jag äta det igen! Alltså det är på riktigt ett mirakel.
Jag har nu bott i Skåne i tre år, andas fortfarande fritt och när jag vill ta ett djupt andetag så går det hur bra som helst. Jag äter morot som aldrig förr. Varför blev det såhär? Ja, man skulle ju kunna tro att skåneluften är helande, men så är det såklart inte. Svaret är enkelt när man vet det, jag följde min inre röst, min magkänsla och vågade vara 100% jag, då släppte båda mina begränsningar. Hur jag vet det?
Jo, för ett halvår sedan besökte jag min vän ”hemmavid”. Det var första gången sedan min flytt som vi sov över. Morgonen därpå var det dags för en morgon promenad med Wille (min fluffiga hund). Min vän bor ett par gater ifrån mitt gamla hem och så snart jag kom ut på vägen, som jag så många gånger gått på så kunde jag inte djupandas mer. Sanningen slog mig som ett slag i ansiktet, men jag ignorerade känslan och fortsatte gå. Jag ville se om krampen släppte. Den här gången kände jag inget obehag, mer en nyfikenhet på det faktum att min kropp svarade som den gjorde på situationen. Den gamla morgonrundan som vi tagit så många gånger innan Skånetiden kändes lite som en evighet och det var inte förrän jag kom till min väns gata som krampen släppte. Jag såg min bil, visste att jag snart skulle åka hem.
Vad det var för sanning jag upptäckte? Ja du, jag har levt ett mycket begränsat liv där jag har försökt tygla mig själv och vara lite mer som andra, lite mindre barnslig och mer som vuxna skall uppfattas. Jag har såklart upplevt att jag var jag hela tiden och att det var ett naturligt steg i att fylla 40 osv, men i själva verket har jag lurat mig själv så mycket att jag skapat begränsningar i min egna kropp.
Detta är vanligare än vi tror, så nu är mina frågor till dig:
Är du sann mot dig själv?
Lever du det liv du vill leva?
Upplever du något som skulle kunna likna en egen gjord begränsning på grund av att du inte är helt sann mot dig själv?
Det du kan göra då är att rannsaka dig själv, låt det ta tid och fundera på vilka mål hur har i DITT liv. Vill du ha hjälp med att reda ut tankarna och vilket som kan vara ditt första steg så finns jag ett samtal bort. Skriv ett mejl så kan jag berätta mer.
